Hörde gruset knastra under mina slitna adidas skor, sparkade till en sten som for iväg ner i diket och gömde sig i det långa gräset. Några barn sprang och lekte med en hund lite längre bort. Brydde mig inte. Ville bara komma därifrån, vart spelade ingen roll ville bara va. FAN! -Ville jag skrika så att det eka över hela stan. Men gjorde det inte. Jag stirrade bara ner i vägen och fortsatte skynda bort. Innerst inne visste jag att jag var på väg mot klipporna, men inte för att hjärnan sa det utan för att benen rullade dit automatiskt. Var alldeles för arg, ledsen och rädd för att kunna tänka. -Jag är nog fan ensammast i världen, sa jag tyst för mig själv när jag satte mig ner högst uppe på "knallen". Klippan kallades så för att man brukade samlas här och skjuta raketer. Satt där och tittade ner på fältet nedanför, såg havet lite längre bort. Det enda som hördes var mina egna tankar som blandades med måsarna skrik.
Man kanske skulle börja skriva böcker. Ja men jovisst, -vad jobbar du med? -Jag är författare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar